Om nyckelharpan
Nyckelharpan var under medeltiden vanligt förekommande I hela Östersjöområdet. Man avbildade ofta nyckelharpor på kyrkornas kalkmålningar och den äldsta bilden på en nyckelharpa är från 1350-talet och finns i Källunge kyrka på Gotland.
Instrumentet tros ha uppkommit någon gång på 1200- eller 1300-talet. Den äldsta bevarade nyckelharpan är från 1526 och är av typen moraharpa.
De tangenter med vars hjälp man avkortar strängen för att få olika toner kallas nycklar, därav nyckelharpa.
Från början var nyckelharpan ett ganska enkelt instrument med få strängar, mindre klanglåda än dagens samt inte så många nycklar. Efter hand har nya modeller utvecklats som har varit anpassade efter nya tiders klangideal.
På 1700-talet försågs nyckelharpan med resonanssträngar, efter förebild från indiska instrument som engelsmännen hade fört med sig tillbaka till Europa. Resonanssträngarna går ej att nå med stråken, utan har som uppgift att svänga med och skapa en fyllig klang. Alla äldre typer av nyckelharpa, som tex moraharpa, kontrabasharpa och silverbasharpa är borduninstrument, dvs att de förutom melodisträngen även har en bordunsträng som låter oavbrutet.
Den moderna nyckelharpan, som också kallas kromatisk nyckelharpa då man kan spela alla halvtoner och i alla tonarter, är inte längre ett borduninstrument. Den idag vanligaste modellen, som fått sin utformning av spelmannen och byggaren Eric Sahlström, har 4 spelsträngar, 12 resonanssträngar samt 37 nycklar. Som alla nyckelharpor spelas den horisontellt hängande på bröstet, med en kort stråke.
Från att de sista tvåhundra åren endast förekommit i Uppland, har nu nyckelharpan börjat spridas igen över det ursprungliga utbredningsområdet, men också vidare ut i världen.
Om harpgitarren
Daniels harpgitarr är en specialbeställd gitarr, byggd åt Daniel av Mats Nordwall I Stockholm. Instrumentet har 16 strängar varav 8 är de så kallade harpsträngarna och övriga är stämda som på en vanlig gitarr plus en tvåkörig bassträng.
Harpsträngarna kan stämmas för att passa i olika tonarter, men Daniel utgår från en ren a-moll skala, a b c d e f g a.
Den tvåköriga bassträngen stäms i A och den lägsta E-strängen brukar Daniel stämma ner till D, sk dropped D-tuning.
Räknat från lägsta bassträng till högsta harpsträng blir stämningen följdaktligen:
A D A d g b e – a b c d e f g a .
Den första harpgitarren byggdes i Paris runt 1773 av harpbyggaren Naderman. Den hade då 6 extra bassträngar och detta är fortfarande den vanligaste typen av harpgitarr.
Två framstående gitarrbyggare var de svenska bröderna Carl och August Larsson, the Larson brothers, som under 1880-talet emigrerade från Kalmar till Chicago. Mellan 1890-talet och 1940-talet producerade de en mängd olika typer av stränginstrument såsom gitarrer, mandoliner, mandolor, ukuleles och även harpgitarrer. Dessa instrument är idag väldigt eftertraktade och harpgitarrerna går att finna bla som märket Dyer.
Om den femsträngade fiolen
Emma spelar på en ”Quintone” – en femsträngad fiol stämd c-g-d-a-e, byggd av Peter Volkmer, Potsdam, Berlin.
Quintones har byggts sedan ca 1730 och framåt, huvudsakligen i Frankrike och Tyskland. De var även kända som ”dessus de viols”, ”viola pomposa”, ”violetta” eller ”violino pomposo”.
Omkring 1800 byggde fransmannen M. Woldemar en femsträngad viola och kallade den ”violon alto”, på vilken det var mycket enklare att spela solostycken ur den tidens violarepertoar. Även N. Chappuy från Mirecourt byggde quintones omkring 1740. Dessa stämdes annorlunda: g-d-a-d-g. Quintonens form och kroppslängd är mer eller mindre samma som på en violin.
Peter Volkmer har med hänsyn till dagens efterfrågan om ljudvolym och bärkapacitet utvecklat en quintone vars kroppsform kombinerar tillräckligt med kroppsvolym och utrymme för stråkförflyttning.